Cirka 80 procent av värdet av de finländska VA-verksamheternas tillgångar utgörs av VA-nätet. Nätet syns inte under jorden, och nätägaren känner inte nödvändigtvis till vilket skick de är i förrän ett rör går sönder. Största delen av nätet börjar vara gammalt, 40 år eller äldre.
Finlands högklassiga vattenförsörjning är ingen självklarhet, för VA-verksamheternas ekonomiska problem kan i värsta fall fördröja förnyelsen av nätet och leda till förfall.
− Inom branschen handlar diskussionerna om investeringar som anhopas. Det talas hela tiden om hur mycket reparationsskulder man har, och framtida investeringar borde också finansieras, berättar verkställande direktören för Lahti Aqua Martti Lipponen.
− Då resurserna är begränsade är det speciellt viktigt att beslutsfattarna tar korrekta beslut om investeringar, på rätt plats i rätt tid.
Lahti Aqua använder Trimbles programvarulösning för VA-nät. Då nätinformationssystemet Trimble NIS, som bildar kärnan i lösningen, togs i bruk år 2002, förde man in information om VA-nätets egenskaper, underhåll och reparationer. Tidigare togs investeringsbeslut genom att kombinera egenskapsdata från manuell kartinformation med statistisk information.
− Visst hade vi redan då information om nätets läge och skick och kunde bestämma var förnyelse skulle göras baserat på det, men på vekare grunder och något generaliserat, säger Lipponen.
Han funderade då varför systemet inte kunde utnyttja de plats- och egenskapsdata som redan fanns där så att man inom vattenförsörjningen kunde göra förnyelseprogram baserat på detaljinformation om nätverket.
− För att göra ett förnyelseprogram som innehåller exakt reparationsdata och kostnader under en lång tid måste man veta och beräkna mängden tillgångar, ålder, enhetspris och livslängd, fortsätter Lipponen.
Informationsbaserat beslutsfattande
Trimble hade redan ett färdigt verktyg för administration av nättillgångar. Baserat på Martti Lipponens tankar planerades rapportering av tillgångshantering tillsammans med Trimble genom ett pilotprojekt med Lahti Aquas nätmaterial. Med hjälp av rapporteringen har Lahti Aqua kunnat göra ett exakt förnyelseprogram för 30 år framåt.
− Vi känner till vilka delar av vatten-, spill- och dagnätet som behöver reparareras respektive år uppdelat per område, längd i kilometer samt kostnader, berättar Lipponen.
Förutom den källinformation och det tekniska nuvärde som fåtts från Trimbles system har man använt ett prioriteringssystem i 17 nivåer, där bl.a. nätets läge, mängden användare och eventuella avbrotts inverkan analyseras. Om nätet finns till exempel på ett sjukhusområde eller på en glest bebodd gata, påverkar det prioriteringen. Den viktigaste faktorn då förnyelsebehoven bedöms har dock varit åldern på nätets objekt.
− Tillgångshantering är inte en helt enkel sak, i bakgrunden finns stora volymer egendommar och höga kostnader. Men informationen ger oss möjlighet att ta korrekta beslut och göra mer tillförlitliga bedömningar om framtiden, betonar Lipponen.
Situationen för vattenförsörjning i Lahtisområdet är bra, eftersom man inte har stora förnyelseskulder och förnyelsetakten är rimlig.
− Medelåldern för vårt nät är endast ungefär 25 år, cirka 30 procent yngre än exempelvis i de största städerna. Nätet är därtill i bra skick, för vi förnyade kraftigt redan på 1990-talet. Det bästa tecknet på det goda skicket är procenten läckage i vattenledningsnätet, som hos oss är 3,9 % och medeltalet i Finland är 20 %. Numera kan vi bättre än tidigare förbereda oss på kommande förnyelse och hur vi ska finansiera dem, berättar Lipponen.
Problemet med rimlig avkastning
I Finland har VA-verksamheterna monopol, det kan endast vara en aktör per kommun som bygger och äger ledningsnätet. Ett knappt tiotal av dessa är aktiebolag i stil med Lahti Aqua. Största delen är affärsverk som ägs av kommunerna och andelsföreningar. Vattenförsörjningslagen ger ramarna för VA-verksamheternas prissättning. Avgifterna ska täcka VA-verksamhetens investeringar och kostnader, och högst en rimlig avkastning på kapitalet får ingå.
Den nuvarande vattenförsörjningslagen är från år 2001, och ses över under pågående valperiod. Lagändringen förpliktigar VA-verksamheterna att vara förberedda på specialsituationer. Även grunderna för hur avgifterna beräknas bör vara så transparenta och jämförbara som möjligt. Kunder och myndigheter bör kunna bedöma rimighet och opartiskhet i VA-verksamhetens uttag av avgifter. Vattenverken bör också informera om vad avgifterna består av.
− Senast då lagen träder i kraft måste ledningen för vattenförsörjningen känna till det exakta återanskaffningsvärdet och tekniska nuvärdet för sina tillgångar, så att VA-verksamheten förutom att beräkna kostnaderna kan prissätta sitt vatten på rätt sätt, säger Lipponen.
− Det här är enkelt. Förnyelsekostnaderna bör kunna integreras i vattenpriset på ett välgrundat sätt, så att VA-verksamheten kan säkerställa att tjänsterna säkert fungerar, konstaterar han.
